Om Anna Lindh
Anna Lindh var en av Sveriges mest framgångsrika politiker. Hon var en stark aktör både i Sverige och internationellt. I sin politiska gärning visade hon prov på envishet och mod. Hon trodde starkt på möjligheten till förändring via enträget politiskt engagemang.
Anna Lindh var en förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon berörde och inspirerade människor med sin lustfyllda energi och djupa medkänsla. Många hoppades att hon skulle bli socialdemokraternas första kvinnliga ordförande och Sveriges första kvinnliga statsminister.
Anna Lindh var utbildad jurist. Hennes politiska karriär började i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet SSU. 1984 valdes hon till SSU:s ordförande, förbundets första kvinnliga.
Anna Lindh blev senare riksdagsledamot, kultur- och fritidsborgarråd i Stockholm, miljöminister och utrikesminister. Hennes engagemang var starkt både för närsamhället och för världssamfundet. Hon förde med sig arvet från byn utanför Enköping där hon växte upp till söder i Stockholm och Nyköping där hon bodde som vuxen med sin familj. Under sina år i regeringen, särskilt som utrikesminister, blev hela världen hennes arbetsfält. Hon hade många kontakter, både professionella och privata, med en rad ministrar och andra politiker världen över. Anna Lindh var mycket uppskattad, både inom och utanför det socialdemokratiska partiet.
September 2002. Utrikesminister Anna Lindh. AiP Media - Fotograf: Mathias Bohman
Första halvåret 2001 var Sverige ordförandeland i EU. Anna Lindh var då utrikesminister, en post som hon tillträdde 1998. Sverige, och Anna Lindh, fick mycket beröm för sitt sätt att sköta flera komplicerade förhandlingar under ordförandeskapet. Anna Lindh var också mycket aktiv på ja-sidan i eurokampanjen, där Sverige folkomröstade 14 september 2003. Valkampanjen avblåstes direkt efter Anna Lindhs död, men omröstningen genomfördes som planerat.
Den 10 september 2003 knivhöggs Anna Lindh på ett varuhus centrala Stockholm av Mijailo Mijailović. Hon avled på Karolinska sjukhuset morgonen efter. Hennes död stod i skarp kontrast till det hon trodde på och kämpade för – ett öppet samhälle där människor utan oro skulle kunna vistas på allmän plats, uttrycka sina åsikter, bli respekterade oavsett etnisk tillhörighet, kön eller religion.